Min tandläkare heter Ågren i efternamn. Hej, sa jag. Hej, sa han. Jag satte mig i stolen. Lukten, den där lukten som bara finns i tandläkarrum var så dödligt tydlig. Jag andades genom munnen. Slå dig ner, sa han som att det vore det mest självklara i världen. Jag satte mig i stolen och han började fälla bak mig. Jag tog ett stadigt tag om handtagen. Då ska vi se, sa han. Min plan var enkel. Håll ut. Inget snack. Inga frågor. Bara gapa och andas. Jag kände svetten i händerna. Jaha, vill du ha bedövning. Jag hade tänkt igenom scenariot innan. Plocka fram spruta, sticka, vänta....minst fem minuter.....Jag sa, nej, ingen bedövning. Okej, sa han, du får säga till om du ändrar dig. Snabbhet är den bästa bedövningen tänkte jag och tog ett om möjligt ännu hårdare grepp om armstöden. Han mumlade något där bakom masken. Började borra. Jag låg stilla. Jag tänkte på döden. Hans assistent sa något om att dom ska sluta med kontanter på bussarna till Ågren. Han fortsatte borra. Sen slutade han. Han sa, det kanske är lika bra. Jag blev irriterad på deras nonchalans. Ågren fortsatte prata i koder och hade sina fingrar i min mun. Mina händer hade inte bytt grepp nu på fem minuter. Smärtan var löjlig. Situationen bisarr. Han fortsatte. Jag kände hela tiden att det mod jag mentalt byggt upp rann ut som sand rinner ur ett timglas.  Hur länge till skulle jag orka. Han började hålla på med datorn. Jag svalde. Sen sa han, nu ska vi bara polera lite. Efter ett par minuter sa han, jaha, då är vi klara. Jag reste mig upp. Det fanns inte mycket energi kvar i kroppen. Jag tittade på klockan. Kvart över fem. Jag tittade på stolen. Man såg var jag hade hållit händerna. Han hänvisade mig till receptionen. 

Direkt jag kom ut på gatan tände jag en cigarett. Jag skakade. Var väl i nån sorts chock. Jag satt mig i bilen och körde iväg. 

Magnus - Skräckupplevelser 1-0