Det fanns en fransk psykoanalytiker som heter Elliot Jacques. Han har studerat över 300 målare, författare och kompositörer. Enligt honom händer det något radikalt när de befinner sig i 35-40-årsåldern. Bash gick från organist till att bli kompositör. Goethe gör sin italienska resa när han är mellan trettiosju och fyrtio. Ibsen skriver Peer Gynt när han är trettionio, Michelangelo utsmyckar taket i Sixtinska kapellet i trettiofemårsåldern. Verdi är trettiosex när han komponerar Rigoletto. August Strinberg skriver hemsöborna och Fröken Julie när han är mellan trettiofem och fyrtio år. Vad vill jag ha sagt med det här?
Hur som helst skrev Strindberg också i Inferno att människans undergång är nära när hon isolerar sig. Enda räddningen finns i arbetet. Jobba på utan ära eller guld, skriver den där Strindberg.
Att jobba med skor är inte särskilt radikalt. Det är också så nära isolation man kan komma.

Så vad gör man? Finns det något spektakulärt att göra? Något utöver det vanliga? Det sägs att Bob Dylan höll sina demoner och sin ångest i schack genom att aldrig stå still. Han turnerar i stort sett oavbrutet och han kliver in i en inspelningsstudio och försvinner därifrån innan någon riktigt förstått att det faktiskt var en skivinspelning som ägde rum. Old Bob, undra om han mår tillräckligt bra för att ta sig till sitt Highland snart.

Okej. Februari är här och i Mars parar sig rävarna. Det är lättare att göra radikala saker med solglasögon än i underställ. I vilken ålder man än är!