Det är något som tickar i lägenheten. Datorn surrar. Jag hör bilar nere på gatan och från verket hör man då och då en smäll och i trappan springer grannarna med tvättkorgar och soppåsar. Jag bor på slutet av gatan. Eller början. Beroende på vilket håll man ska. Tre våningar upp med en översnöad balkong. Busshållplatserna börjar fyllas med människor redan vid sextiden. Jag brukar titta på dem medan vattnet ska koka upp. Ofta är det någon som är sen. Flaxar med armarna och springer. Busschaufförerna verkar inte bry sig. Hinner dom så hinner dom annars får dom ta nästa buss. Här väntas inte på någon. Det är 2011 nu. Allt ska gå snabbt. Ingen ska stanna för nån. Jag ser hur andfådd människan där nere är. Ensam bland alla minusgrader sex på morgonen. Luften ur lungorna bildar röksignaler. Man behöver inte vara indian för att tyda vad det står. Man behöver ingen fantasi heller.