Jag var runt sju. Gungor på den tiden var något helt annat än nu.
Jag gjorde upp hög fart. Slungades fram och tillbaka. Lite till och
sen släppte jag. Det var ett perfekt hopp. Jag flög genom luften
och landade några meter bort i sandlådan. Allt var perfekt utom
landningen. Jag stötte framtanden i knät och en flisa lossnade.
Det blev tandläkaren nästa och alla vet väl att tandläkare är hemska
människor. Den blev i alla fixad och genom åren har den där flisan
lossnat några gånger. Som idag. Genast gick en ilning genom kroppen.

Alt. 1.
Tandläkaren måste besökas. Det är värre än handboll. Värre än vintern.
Värre än själva döden. Anita, min fröken på den tiden jag gungade, hon
följde med mig då. Undra vad hon gör nu? Det vore väl inte alls sinnessjukt
att ringa henne och fråga om hon vill följa med.

Alt 2.

Låta det vara det. Förneka och förtränga och om nån frågar; vad har hänt med
tanden kan jag svara:
- Ja, du vet.....det var match i helgen. Jag vann givetvis men han fick in en träff.
eller
- Ja, du menar det här. Jag vill inte prata om det. Det som händer i Afghanistan stannar där.
eller
- Jag blev rånad av ett gäng på tio, kanske tjugo ungdomar men allt dom fick var
den här flisan.